Konduktiva polymerer är en klass av polymera material som har en grundläggande polymerstruktur och kan leda elektricitet. Till skillnad från traditionella isolerande polymerer innehåller ledande polymerer vanligtvis konjugerade dubbelbindningar i sina molekylkedjor, vilket gör att π-elektroner kan röra sig längs kedjan och därmed ge konduktivitet. Genom kemisk dopning, redoxreaktioner eller modulering av molekylär struktur kan ledningsförmågan hos dessa material justeras över ett brett spektrum, från isolerande till halvledarnivåer och till och med metalliska ledningsförmåga. Vanliga ledande polymerer inkluderar polyanilin (PANI), polypyrrol (PPy), polytiofen och deras derivat. De kombinerar flexibiliteten, bearbetningsförmågan och konduktiviteten hos traditionella polymerer, vilket gör dem allmänt användbara i sensorer, flexibla elektroniska enheter, antistatiska material och energilagringsenheter.
Lätt och flexibel: Den ärver de lätta och böjbara egenskaperna hos traditionella polymerer och är lämplig för flexibla elektroniska enheter.
Lösning-bearbetbar: Vissa ledande polymerer kan bearbetas till filmer genom spinnbeläggning, doppbeläggning, bläckstråleutskrift, etc., kompatibla med låg-tillverkningsprocesser.
Korrosionsbeständig och mycket kemiskt stabil: Jämfört med metaller är den mer stabil i sura, alkaliska eller fuktiga miljöer.
Avstämbar struktur: Konduktivitet, löslighet och optiska egenskaper kan kontrolleras genom kemisk modifiering, sampolymerisation och införande av sidokedjor.
